sjunker jag ner här framför datorn.
Har haft arbetsträff med goa Forever kollegor,
ätit gott, pratat och badat i utomhusspa.
Jaa så mycket bättre kan man väl knappast ha det!
Nu sitter jag här insvept i klordoft och grunnar...
Jag har bloggat i 1 år eller är det mer??
Jisses jag minns inte!
I alla fall mitt bloggande har jag hållit lite för mig själv,
hur man nu kan göra det när man finns på nätet?
Vad jag menar är att jag inte har berättat för någon förutom närmsta familjen och några goda vänner.
Inte hymlat bara inte sagt något.
Det har varit mitt ställe att kunna berätta om allt fantastiskt roligt jag är med om när det gäller mitt arbete med Forever, hur mycket jag älskar produkterna och hur mycket jag älskar själva tanken bakom företaget dvs den personliga utmaningen den personliga utvecklingen.
Nu grunnar jag....
Såg i morse att min kära moster länkat min blogg på FB.
Jag blev förvånad över de känslor som dök upp,
det är ju klart att jag vill att min blogg ska bli läst.
Men konstigt nog kände jag mig avslöjad....
Lustigt!
Måste vara någon sida jag behöver jobba med hos mig själv,
kanske är det den där förbaskade tacksamhetssidan som dyker upp igen eller ni vet den där jante.
Du ska inte tro att du är något!
I vilket fall vill jag bara påminna mig själv om att det här är min fristad på något vis,
här vill jag kunna skrika ut min glädje, min frustration över mitt företagande men samtidigt förhoppningsvis kunna inspirera!
Slutligen innan jag tuppar av, klordimman tätnar...
Titeln på Markus Torgebys föreläsning,
några rader som säger så oerhört mycket!
Åh men jag vet precis vad du menar!! Precis - känslan av att ha blivit avslöjad... Jag har varit med om det jag också men inte av någon släkting. Jo min pappa har berättat. Jag vill att så få som möjligt av de jag har runt omkring mig ska veta om min blogg. Det är nog fortfarande förhållandevis få här där jag bor som känner till min lilla blogg. Och så vill jag fortsätta ha det. Igår hade jag över 500 besökare på bloggen vilket jag faktiskt tror är nåt fel någonstans på bloggers statistikmätare! Det känns konstigt med tanke på att ingen av de 500 skrev en endaste kommentar. Nästan lite kusligt. Vilka är alla som läser men som aldrig ger sig till känna. Nej. Jag vill alltid ha min lilla blogg liten. Tur det är fel på räknaren då...
SvaraRaderaKram Ann-Louise