Att våga...

Jag blir galen på mig själv!

 

Tänk att vissa saker ska vara så fruktansvärt svårt!

 

Har länge bestämt mig för att fråga vår frisersalong om de kan tänka sig att ha våra lip till försäljning.

 

Min mamma har ju arbetat in sig på en tandläkarpraktik och lipen säljer som bara den!

 

Vi har alltså en liten frisersalong i vårt område och jag tänkte att fråga kan man alltid!

 

 

Tanken har funnits ungefär en månad!

 

Hade bestämt mig för att gå dit i helgen,

det är över gatan, över ett litet torg och tar cirka två minuter.

 

Lördagen försvann i ett nafs och på söndagen var det såklart stängt,

sköt därför upp det tills idag.

 

Gick med Cornelia på inskolning och min plan var att ta vägen in till den trevliga herren som klipper hela familjen utom mig!

 

Sagt och gjort,

beger mig dit.

 

Precis när vi kommer till torget och precis innan vi kliver in kliver en annan man in för att bli klippt.

 

Vad göra?

 

Jo jag bokar en tid åt min dotter........

 

Inte ett ord om lip!!!

 

Jag blir galen på mig själv!!

 

Tiden fick hon imorgon mitt på dagen, jag arbetar så mormor blir följeslagare!

 

Annars hade det varit ett ypperligt tillfälle!

 

Vad är jag rädd för??

 

Ett nej??

 

Ja kanske men å andra sidan vad spelar det för roll?

 

Är nog snarare rädd för att han ska tro att jag är konstig eller nå´t...

 

Ja jisses verkligen något att träna på,

personlig utveckling....

 

Nu skriver jag det här vilket innebär att ni måste ju få höra hur det går,

eller hur!

 

Jag ger mig själv en vecka,

då hinner jag boka en tid åt min andra dotter också! ;)